En, två, tre, va’ betyder de’? – Toddlares taluppfattning och hur man grundlägger räknefärdigheter i förskolan

Forskningsprojektet avser att bidra med kunskap om hur barn utvecklas från att ”inte kunna” till att ”kunna” samt bidra med didaktiska ansatser som gynnar denna kunskapsutveckling.

Målet med projektet DUTTA är att fördjupa kunskaperna om hur barn lär sig förstå och använda tal och räkneord. DUTTA står för DidaktikUtvecklande studier av Toddlares Taluppfattning och begynnande Aritmetikfärdigheter.

Så kan skillnader i taluppfattning se ut

Till toddlare räknas barn 1–3 år, och deras taluppfattning och hur man grundlägger räknefärdigheter i förskolan står alltså i förgrunden för både undersökningen och utvecklingsarbetet. Dialogen nedan mellan två barn i förskolan illustrerar hur skillnader i yngre barns taluppfattning kan ta sig uttryck:

Elisa (2½ år) håller i tre kattfigurer: ”här är två kissekatter”.

Adam (3 år): ”nej, det är inte så där, det är så här många” visar tre fingrar, säger ”en, två, tre” och sträcker upp tumme, pek- och långfinger.

Barn uppfattar tal och aritmetiska problem på kvalitativt olika sätt men i möten med andra blir det ofta uppenbart att en gemensam innebörd av tal behövs för att kommunicera om antal. I exemplet framträder olika uppfattningar av tal, där Adam resonerar mer utvecklat om talrelationer och hur tal kan representeras i fingermönster.

Projektet vill fördjupa kunskapen om hur barnens taluppfattning utvecklas

Vissa barn tycks ”lära sig själva” medan andra barn långt upp i åldrarna saknar grundläggande insikter om tal och aritmetiska principer och därmed inte har en rimlig möjlighet att förstå och lösa ens de enklaste aritmetiska problem som kan uppstå i vardagen. För att utveckla talförståelse räcker det inte att ramsräkna i samlingen eller hänga färgglada siffror på väggarna. Den kritiska frågan är därför hur taluppfattningen utvecklas från exemplet på Elisas till synes icke-numerära användning av tal till Adams mer sofistikerade sätt att förstå och använda tal. Samtidigt som vi har kunskap om vad taluppfattning och begynnande aritmetikfärdigheter innebär vet vi också att inte alla barn spontant utvecklar dessa färdigheter. DUTTA avser att bidra med kunskap om hur barn utvecklas från att ”inte kunna” till att ”kunna” samt bidra med didaktiska ansatser som gynnar denna kunskapsutveckling. Detta är av stort värde för att fördjupa kunskaperna om och utveckla den målorienterade matematikundervisningen i förskolan.

Hur kan förskolan stödja barnens kunskapsutveckling?

Forskning har övertygande visat på att tidiga erfarenheter av matematisk problemlösning ger stora effekter på lång sikt men också att toddlares (1–3-åringar) kompetenser sällan stimuleras på ett målorienterat sätt, trots att varje barn i förskolan enligt skollagen ska få utveckla sina förmågor och färdigheter, däribland matematiska förmågor. Projektet DUTTA innebär dels praktiknära studier av hur barn i 1–3-årsåldern spontant använder och resonerar om tal och räknande, och dels systematisk utprövning av olika sätt att interagera och kommunicera för barns lärande av grundläggande egenskaper hos tal och begynnande räknefärdigheter. I all matematikundervisning är en fundamental fråga hur barn förstår tal och grundläggande aritmetik och hur detta kan utmanas i pedagogisk praktik, som förskolan. Den didaktiska utmaningen ligger både i att tolka barns uttryck för talförståelse och att i planerade och spontana situationer skapa förutsättningar för barn att erfara ”mångheten” i tal, upptäcka innebörden av tal som abstrakta relationer samt vad man kan göra med tal i för barnen meningsfull aritmetisk problemlösning.

Projektets uppbyggnad och hur verksamheten på förskolan är involverad

Projektet genomförs i samarbete med tre förskolor med syfte att utveckla en teoretiskt underbyggd förskoledidaktik med fokus på tal- och aritmetikförståelse. Projektet involverar 18 toddlare som följs systematiskt över tre terminer i lekbaserade samtal och videoobservationer av lek och samspel från förskolepraktiken där barnen deltar. Datainsamling och utveckling av undervisningsaktiviteter och -metoder görs gemensamt av förskollärare och forskare. Variationsteori används som teoretiskt ramverk för att tolka hur barn uppfattar tal och aritmetik och för att identifiera och utveckla framgångsrik undervisning.

Projektet leds av professor Camilla Björklund vid Göteborgs universitet i samarbete med docent Hanna Palmér vid Linnéuniversitetet och medverkande förskollärare.